Jag är trött.
Trött på att det alltid ska pendla.
Pendla mellan:
Glad – Ledsen
Sorg – Ångest
Positivt – Färglöst
Liv – Hopplöshet
Och så vidare…
Jag önskar ofta att det skulle ta slut. Men det gör ju aldrig det… Har jag förlorat hoppet? Som fan att jag har! Finns det inget sätt att vara glad utan att vara sjuk. Kan jag inte vara glad utan att vara sjuk? Kan jag inte vara inspirerad med en drivkraft utan att vara sjuk? Kan jag inte vara social utan att vara sjuk? Kan jag inte ha sexlust utan att vara sjuk? Kan jag inte vara jag utan att vara sjuk? Är jag sjuk? Finns inte det jag uppskattar i mig själv? Är det jag uppskattar i mig, sjukdomen? Är Jaget och sjukdomen två skilda saker?
Jag vill vara mer än något som andas bara för att hoppas på en morgondag med färg. Jag vill leva ett liv där alla färger väcker saker i själen och inspirerar till känslor och tankar. Ett liv där jag ser mening i saker!
Nu är saker gråa och jag har inte ens ”riktig” ångest! Bara något pyrande som jag börjar morgonen med. Den tittar till mig lite på kvällen också, i alla fall när jag inte har druckit. Det hade varit mycket bättre om färgerna varit exponerade (för ljusa?), eller dämpade. Då hade en i alla fall sett en nyans! Nu = grått. I 2,5år = 85% grått = inte färgat nog! I alla fall inte för mig.
Jag önskar ofta att det skulle ta slut.
j.
Atypisk autism, OCD och bipolär sjukdom 
Ja du livet är grått svart och färgat för alla människor Det som gör det jobbigast för oss ätt det ofta blir ett kaos av färger
Att hålla Focus på livet Att kunna bestämma hur man ska må
GillaGilla
Jag har, som jag skriver, de senaste 2,5 åren haft en gråskala i 85% av tiden… För mig är inte det ett liv. Då väljer jag hellre det kaos av färger du pratar om…
GillaGilla
jag kan också känna långa perioder av grått. Kan gå ett halvår där man i princip bara äter jobbar sover. Mycket trist, och ibland till och med ensamt. Kan förstå om du hellre vill ha massor av färger i ditt liv. Men det är väl som med allt annat att för mycket av något är aldrig bra. Lagom är bäst! 🙂 Svårt att hitta dit bara..
GillaGilla
Kanske är så att en måste nöja sig vid lagom, men där är inte jag nu. Det är därför jag klagar om det. Jag måste få mer färg i livet helt enkelt…
GillaGilla
Jag känner så väl igen mig i ditt inlägg och tror jag förstår vad du menar. Att existera är inte att leva. Bara för att jag andas, äter, sover så lever jag inte. Jag brukar beskriva det som att jag är avskärmad från allt och alla. Som om en grå hinna täcker hela synfältet. Att leva är att öppna ögonen och bli bländad av solljus (eller varför inte en regnbåge). Jag söker dessa små stunder av klarhet och bevarar dem i mitt innersta. För att kunna plocka fram dem när mörkret lägger sin kalla hand över mig… Kanske är det ”helt enkelt” livskvalitet vi söker…
GillaGilla
Hej! förlåt för sent svar! Din kommentar behöver inte svaras på för den är fint och tydligt skriven och visar (tycker i alla fall jag) att vi förstår vad vi menar! 🙂 Tack!
precis! Livskvalitet är rätt ord!
GillaGilla
Känner igen mig i det du skriver, exakt!
Jag tror dock att våran sjukdom och våran personlighet spelar ett tillsammans. Inte att våra personligheter innehåller skoven, men att det är såhär vi kommer leva hela livet, tyvärr. Förhoppningsvis bättre med mediciner och rätt hjälp, men vi lär fortfarande försöka vända det till något bra och matcha med våran egna personlighet. Vi ska ju trots allt, tyvärr, leva med våran sjukdom resten av livet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag menar, jag vet vad jag menar men det är så svårt att få ord på det ibland..
Jag hittade din blogg via bipolarna, såg att du också bor i Vänersborg, stod så på din sida i alla fall. Hoppas du har det superbra på Mallorca, om du fortfarande är kvar där. Och hoppas det går bra med medicinerna, även om jag inte skulle kunna se mig själv utan mediciner hoppas jag det går bra för dig, om ditt mål är att bli medicinfri. Vill du fortsätta prata så finns jag på min blogg, eller på bipolarna där jag heter ingenmeränjag
Om inte, så hoppas jag att det går bra för dig.
GillaGilla
Het Liza! Kul att du kommenterar men förlåt för det senaste svaret… som du kanske märker i de senaste bloggposterna är denna period ganska jobbig. Men nu kommer ett svar iaf! 😀
Jag ska se om jag kan visa ifall jag förstår hur du menar, genom att skriva som jag tänker:
Jag tror inte heller att vår personlighet är skoven. Men jag brukar se det som en skala där -100 är = död(av ”total” depression), 0 är = grått och +100 är = död (av ”total” mani/psykos). Sen tänker jag att min personlighet innehåller hela skalan eftersom detta finns i mig, men det finns också övre och undre gränser för hur mkt av mig själv som är bra och sunt för mig. Jag brukar tänka att jag vill ligga mellan typ -25 till +50-60 på min skala. När jag passerat +70 kan jag inte längre själv hantera min mani, utan jag tror att allt är kanonbra och det är där sjukdomen kommer in. Hade jag legat där emellan så hade jag liksom inte konfronterats med den delen av mig själv som är sjuk. Begripligt?
Vad gäller mediciner så tycker jag inte särkilt mkt om tanken på att äta dem, men jag äter de som läkaren föreskriver. Men jag vill klara detta själv liksom… Det känns inte riktigt rätt att ta dem eftersom det är en substans som gör att jag inte kan, vare sig jag vill eller inte, nå målet -25 – +50-60. Alltså kan jag inte bli mig själv i den bemärkelsen. Förstår du hur jag menar?
Japp! Vänersborg finns i mitt hjärta och det är där jag bor! 😀 Jag har slutat använda bipolarna för att det helt plötsligt börjar kosta pengar… jag förstår Bosse (han som driver det) att det e mkt men många som befinner sig där är sjukskrivna och kan inte lägga den summan ens. Men att prata med dig är klart jag vill! Hur, när och vart spelar ingen roll men vi börjar med att du läser denna kommentar (eller egentligen att jag läser din).
tack! 😀
GillaGilla