Ny era av musikskapande…

Jag har skaffat mig en studio. Det är fantastiskt roligt. Dock lite pengaslukande, men som en kollega sa: ”Vad spelar det för roll om du lägger massa pengar på ditt intresse?” Jag är beredd att hålla med. Det är sällan jag lägger mina pengar på saker som berikar mitt liv, så nu fick det bli lite prylar.

Det kommer vara en stund av mycket lärande men det är också kul! Jag fick igång mina saker häromdagen och första låten är i rullning. Jag kanske länkar till nått framöver, men just nu blir det till att lära känna alla funktioner i datorn och ljudkortet.

För övrigt är det en aning mindre stressat på jobbet, vilket skapar en större ro inombords. Det kommer nog bli bra framöver, jag behöver bara sitta lugnt i båten ett tag. Hoppas att det inte stormar för mycket. Ska försöka skriva lite mer uppdateringar nu det kommande veckorna så får vi se om bloggen tar fart igen.

väl mött.

j.

Bohusgården och fantastiska kollegor!

Med jobbet kommer mycket ansvar och med det stress. Så att få spendera ett litet tag på ett utav traktens bästa hotell är en ynnest. Inte nog med att stället är bra så har jag varit med människor som jag håller av i hjärtat och som ständigt påminner mig om att vi behöver varann. Är det något som jag som autistisk behöver påminnas om så är det detta. Kärleken smakar bäst delad!

Lobbyn på Bohusgården.

Nu kör vi, rätt in i kaklet…

Det mesta går av bara farten nu, och det är skönt. Senaste åren har det varit ganska inaktivt och isolerat. Men nu får jag tusen och en saker gjorda. Det kommer dock till ett pris. Sömnen…

Jag sover. I alla fall lite! 😂 Några timmar blir det i alla fall.

Men något positivt i allt är att jag börjat gräva i all skit, både psykisk och fysisk. Dessvärre blir detta grävande både positivt och negativt. Positivt att jag får saker gjorda och på sikt en mer harmonisk människa. Det negativa är väl att jag, i stunden, inte ”mår” så bra…

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel…” – Markus Krunegård

Väl mött.

J.

En helg att minnas…

Det finns inget bättre än att umgås med min son. Han har ett sådant tålamod med mig! Gör jag något ”konstigt” så är han där och berättar vad jag ska göra istället. Min funktion i relationen är att han kan berätta allt för mig, vilket han också gör. Vi pratar om allt!

Nu sitter vi på tåget från Göteborg efter att ha haft en bra helg med min bror, syster samt mitt brorsbarn. Det har varit en helg av samtal och lek. Men för mig tar det på krafterna att tex gå på stan om så endast för en stund. Det är för mycket intryck och jag önskar att jag klarade det bättre.

En rädsla finns fortfarande att jag ska bli manisk eftersom sömnen likväl är ett problem. Någon som har varit i en liknande situation?

Dela gärna med er av erfarenhet… det är så vi lär oss nytt!

Väl mött!

J.

”Äta smör, skita lätt…”

När min far var liten, sa hans barnvakt alltid detta mantra och sedan matade honom med smör… Jag har aldrig gjort detta själv, mot mitt barn, så jag vet inte om det fungerar. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, men min son är snart 14 och har klarat sig fint utan en sked och ett smörpaket!

Igår hade jag och min son ett långt snack om livet och dess svårigheter… Han är en fantastisk pojke som har ett utomordentligt stort hjärta. Jag ser så mycket i mig själv i honom och detta skrämmer mig. Eftersom jag önskar att han slipper det jag gått igenom med allt vad det innebär. Han resonerar på ett sådant sätt som jag gjorde när jag var liten, det vill säga, han tar in allt i sina tankar och låter bli att känna saker i hjärtat.

Hur ska man klara av att ge honom förutsättningar att klara sig i en tid som denna? Känner mig allt som oftast handfallen inför jobbet som förälder, men igår hade vi ett äkta möte människor emellan. Han öppna upp sig och blottade själen för en stund.

Vi åkte till replokalen och lade en timma på att spela musik tillsammans. Det var en osynlig kommunikation, där båda talade ett språk som bara musiken frambringar. Efteråt satt vi lika länge och bara öste ur det kar som fyllts, det var en fin stund.

Kanske ska jag bara ”mata honom med smör”, så löser sig allt. Även själens skit…

Väl mött!

/j.

I’m back… kanske.

Hej!

Jag har inte varit här på ett tag… Jag vet inte om det så mycket trafik på bloggen längre? Men skulle du mot förmodan vara här så lägg en kommentar så vet jag att skrivandet har en mottagare.

Låt oss börja med en uppdatering om vart i livet jag befinner mig. Jag har inte varit sjuk sedan 2018. Det är en sanning med modifikation. Det har varit en tid med en stor portion isolation. Jag har inte haft mycket socialt umgänge och detta medför en ensamhet som för mig aldrig är problemet, snarare tvärtom. Jag trivs med ensamheten. Vilket är själva problemet. Den psykiska hälsan har varit relativt god medan den fysiska har tagit stryk. Jag har gått upp mycket i vikt men kämpar nu med detta. Faktiskt så har jag kunnat lägga det psykiska åt sidan till förmån för det fysiska. Tills nu…

På grund av min autism kan jag inte hantera förändringar på ett bra sätt. Och just nu händer det många olika saker som förändras. Jag har börjat ett nytt jobb som tar mycket i anspråk. Det mesta är nytt och detta klarar jag med nöd och näppe mig igenom. Det är på alla sätt kul men hjärnan går på högvarv vilket gör att jag knappt kan sova och blir allt mer manisk. Det känns som att det kommer bli bra men rädslan för att hamna i en fullskalig mani har lett mig till att kontakta vården. Detta skedde igår och jag fick prata med sjuksköterskan om en medicin justering. Jag önskade få något som skulle få hjärnverksamheten att dämpas. Sa att jag helst inte ville ha Olanzapin, men såklart blev det så! Dock bara för två veckor framåt. Samt att vi höjde Aripiprazol. Imorgon har jag en tid till vården för att utvärdera detta. Hoppas det går bra.. kommer med uppdatering i nästa inlägg!

Jobbet

Jag har fått en tillsvidareanställning på en SIS institution. Jag är nu behandlingspedagog och jobbar med det jag utbildade mig till. Tiden har gått långsamt fram, men nu är jag inom det jag ska. Vilket känns stort. Mycket vatten har runnit under broarna innan jag skulle komma hit, men nu är jag här! En stor klapp på axeln är jag värd eftersom jag aldrig trodde det var möjligt. Jag tänker att det aldrig är försent att lyckas med något man tar sig för. Det kommer dock inte gratis, som jag skriver ovan. Förändringar = risk för sjukdom = potentiellt misslyckande. I denna ekvation ligger rädslan, men förhoppningsvis klarar jag bromsa utveckligen. Har ni några tips på hur man ska lösa detta så att det inte går för långt? Jag har så mycket att förlora om jag skulle bli sjuk…

Tack för läsningen!

/jonas.

Iq

Barnvecka och arbetsrehabteam start.

Hej alla!!

Jag har inte riktigt haft ork eller tid att skriva nått denna vecka. Kommer ett längre och mer innehållsrikt inlägg nästa vecka. 

Har min grabb, B, nu och imorgon är det dags för skolavslutning. Nu fyller han 7 om en månad och jag är superstolt. Själv har jag haft möte i måndags med föreläsning och för att lära känna gruppen. Nästa möte är i morgon och sen kommer det vara gruppträffar 2 gånger i veckan. På måndag startar jag min arbetsträning lite smått kan man säga. Men mest för att fylla veckorna fram tills att vi hittar en ordentlig arbetsträningsplats. 

Hur ser er vardag ut?

Väl mött. 

J 

Födelsedagsfiske och sömn.

Idag fyllde pappa år, så syskonen och jag tog med honom ut till västkusten för att fiska lite makrill. Men det mesta var för litet. Inget vidare väder men väldigt trevligt ändå! 

Jag ville egentligen bara kolla hur er dygnsrytm ser ut? Själv har jag en rätt skruvad rytm. Jag somnar någon gång mellan klockan 24-06 och sover till mellan 06-13. Knas!!! Hur är det för er? Å hur fungerar alla andra vardagsrutiner?

Väl mött. 

J.

En uppdatering kanske är på sin plats?

Det kanske är konstigt för de eventuellt gamla läsarna som undrat vart jag tog vägen, att jag helt från ingen stans, nu börjar igen? Är du ny läsare så får du hemskt gärna läsa ändå och kanske läsa lite gamla poster. Välkommen till alla hursomhelst.

Men vart börjar en igen efter att hållt upp så länge? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte… kanske ska jag bara börja någonstans i allt detta virrvarr? Jag tror jag går igenom vissa saker som bildar en ram för vad mitt liv innebär just nu, om det e ok?

• Jag bor ensam i en lägenhet och har min son på halvtid. Måndag till måndag. Detta innebär att ena veckan blir uppstyrd med avsevärt mycket mer rutiner och trygghet. Medan den andra veckan saknar all reson. Mat, sömn och socialt liv blir lidande.
• Jag har ett antal diagnoser fortfarande som jag länkar till utan någon speciell ordning nedanför :

Ocd, Bipolär sjukdom ospecificerad och Ptsd

(Om det finns frågor och funderingar kring de olika diagnoserna eller något annat angående textens innehåll, så fråga på i kommentarsfältet)

• Jag är sjukskriven sen snart 3 år tillbaka men är påväg in i arbetslivet igen. I samarbete med samordningsförbundet har det gjorts en utredning för att se hur hög min arbetsförmåga är och den visade sig vara utomordentligt hög. Vilket lett till att jag snart ska ut i arbetsträning.
• Att min ekonomi är satt ur spel är väl ingen överraskning efter lång sjukskrivning.
• Jag har under snart 3 år stått i vårdens kö för att utredas ordentligt. Har inte den blekaste aning vad som tar sån tid? Någon som vet något om dessa köer?
• Jag har ett relativt stort socialt nätverk av människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.
• Jag har ett band.

Detta är lite kort om vad som försiggår just nu. Kanske har jag glömt massa saker som eventuellt är av vikt att nämna men förhoppningsvis kommer det komma fram i de kommande posterna.

Dela gärna med dig om erfarenheter och insikter eller frågor i kommentarsfältet. Vore trevligt att få höra vad som händer i ditt liv och kanske kan vi genom att dela lite, lära mycket om livet och därmed blir det lite lättare.

Väl mött.

J.