I morgon kommer det hem en pedagog till mig från boendestödet. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra men tror vi ska, på ett mer genomgående sätt, prata om vilket stöd jag ska få hemma. Samtidigt ska dem väl kolla lite hur det ser ut hemma i största allmänhet. Som sagt jag vet inte vad som kommer hända i morgon. Är det någon som vet?
Detta är saker jag tänker att jag vill ha hjälp med:
- Skapa ett schema över dagliga rutiner. (Ganska ingående till en början då jag knappt har några alls för tillfället. Mattider, städa, tvätta, sova, ha min son osv. Typ allt!)
- Skapa ett matschema. (Vilka maträtter jag ska laga varje dag eller om en har 1-3 dagar i veckan då en lagar all mat och fryser in. Att en kanske har 2 veckors schema där det finns 10-14 rätter som en rullar på.)
- Göra en inköpslista som in i minsta detalj stämmer med matschemat. (Allt detta med maten kommer nog vara problematiskt för boendestödet då jag nyligen konverterat till vegan och tänker överlag väldigt etiskt. Det händer ofta att jag kommer hem efter att ha handlat och inte har någon mat med mig hem (nästan alltid inte allt jag tänkt köpa). Det finns alltid en mer korrekt produkt att köpa, men är den korrekt nog? Jag önskar så att det gick att vegan dumpstra i denna stad. Problematiskt är ordet som bäst beskriver det om jag ska skriva en inköpslista själv tar det en livstid och bidrar till att jag inte äter.)
- (Utöver detta kommer förmodligen dem också se problemområden.)
Jag vet inte om detta är för mycket begärt, men skulle jag få bukt på dessa saker kommer min tillvaro bli avsevärt lättare. Om dessa saker skulle fungera kanske jag till och med blir symptomfri! 🙂
Ett litet problem är dock att min boende situation kommer inom kort att förändras. Givetvis är det så att det inte behöver bli problematiskt, men ändå lite krångligare. Jag tillsammans med några vänner ska flytta ihop i ett kollektiv. Det är något som jag velat göra länge, vilket dock är en sådan sak som en inte kan göra i ett äktenskap om inte båda vill. Därför fick jag kompromissa bort den drömmen. Nu är det andra bullar 🙂 ! Vi letar för tillfället lägenheter men har inte kunnat hitta någon än. Men det kommer!
Nu till problemen!! För det första kommer ju boendestödet vara baserat på min nuvarande boendesituation och därför eventuellt kommer behöva att ändras ytterligare en gång när kollektivet startar. För mig är det uppoffring jag är villig att göra, men det känns nästan lite elakt mot boendestödjarna. Ett annat problem är ju att det förmodligen kommer bli ganska jobbigt för mina medboende att ha okända människor hemma hos sig. Jag tog upp detta med en av vännerna men hen sa att det inte skulle vara något problem för henom. Trots detta vet en ju aldrig för ens en står i den situationen.
Så att först göra en stödinsats där jag bor nu, för att senare göra en annan i kollektivet med risk att det inte fungerar… detta är en risk som jag är villig att göra, men är jag korkad?
Till sist (men viktigast) är ju frågan hur min son tar det… jag vill tro att han får en tryggare tillvaro eftersom det är fler vuxna kring honom. Det är vad min KBT terapeut också tänker. Min son är ju trots allt den dyrbaraste insatsen och oavsett vad jag satsar på finns det ju en risk att han kommer ur det som förlorare… hoppas bara jag väljer rätt.
…vad tycker du om allt detta?
tack!
/j.
Atypisk autism, OCD och bipolär sjukdom 
Jag tycker du ska avvakta ett bra tag innan du du gör slag i saken att flytta till ett kollektiv. Tills du fullt ut fått ordning på ditt tillstånd och har mer kontroll över ditt liv och ditt humör. Att bo i ett kollektiv betyder säkerligen många fördelar, men även många uppoffringar och att man dygnet runt måste anpassa sig till andra. Eftersom att jag tänker att jag känner dig ganska så bra och bott med dig större delen av mitt liv så har jag en god grund till när jag säger att du kanske inte skulle vara redo för det just nu? Särskilt ned tanke på att du uttryckte i början av ditt samboliv att det var en riktigt stor utmaning att anpassa dig efter en annan person, men det var något du ändå gav dig in på för att ni var tillsammans. Detta var EN person. Ett kollektiv antar jag i detta fallet innebär fler än två personer som bor i en lägenhet. Sen tycker jag även att du kanske borde fundera över hur det skulle påverka de personer du kommer att bo tillsammans med när du har dina manier? Och även dina depressioner? Hoppas du tar detta på rätt sätt och inte tar det som kritik, utan istället ser det som en chans till reflektion.
GillaGilla
Hej!
Jag tycker du sätter fingret på en viktig sak. Just detta att det var en uppoffring till att börja med att vara sambo. Varför det nu är problematiskt är ju för att samboskapsrutinen är bruten. Det bästa hade ju varit, tänker jag, att leva i kollektiv direkt eftersom det är det som är närmast rutinen. Fattar du hur jag menar?
Alla de saker du tar upp är sådant vi har pratat mycket om! Detta är ju ett samtal vi fört sen jag bodde med min sambo, vilket hon då inte ville. Så det är inte oplanerat. Visst kan det vara annorlunda när det väl gäller men en får alltid hoppas. Det är dock inte säkert att det blir något kollektiv än.
Tack för positiv kritik som leder till reflektion. 🙂
/j.
ps. har du läst den förra kommentaren? svara gärna.
GillaGilla